När jag var liten hade jag ett sjujäkla humör. Jag visste precis vad jag ville, och fick jag inte det så kunde jag springa in på mitt rum, smälla igen dörren så hårt jag kunde och riva ner alla sakerna ur min bokhylla.
En gång minns jag att jag var så arg att jag hade av en legoplatta på mitten. Jag ångrade mig på en gång eftersom att den var ett bra underlag att bygga lego på. Men det var så jag funkade.
På dagis var det en annan femma. Utanför hemmet skötte jag mig alltid exemplarisk, och fick alltid höra hur väluppfostrad och trevlig jag var.
Konstigt det där, men jag tror att det sitter i än idag. Hemmet är den plats där man kan slappna av. Har man en dålig dag så kan man visa det hemma, men inte går man runt på jobbet och suckar och fräser åt folk. Inte gör jag det i alla fall.
Det jag egentligen skulle berätta om är ett tydligt minne jag har från dagis, när jag gick ifrån mina principer. Vi satt i sandlådan och grävde ett hål som skulle ta oss till Kina (eftersom det låg på andra sidan jorden måste man ju kunna gräva sig rakt igenom!). En av tjejerna, Emelie, var riktigt dum. Både mot mig och de andra barnen. Jag minns att jag tänkte att någon måste göra något åt det här. Så jag slog henne på armen med min gröna lilla plastspade.
Jag fick skäll förstås, och jag skämdes lite eftersom det var väldigt olikt mig att ta till våld. Men just då var det det enda sättet jag kunde komma på att stå upp för mig själv. När jag tänker tillbaka på det så är jag ändå lite stolt över mig själv, som tog på mig att lösa situationen, även om det inte var den optimala lösningen!
No comments:
Post a Comment