Åldersnoja

Är jag den enda som vid 25 års ålder får en klump i halsen och hjärtklappning när jag t.ex ser någon på tv som jag tycker är vuxen, och sedan inser att de är yngre än mig? Om de är vuxna, vad är då jag?

Folk har slutat säga "åh, du är så uuuung" (vilket brukade irritera mig), ingen säger "men gud, är du redan gift?". Nu är det mer "men när ska ni starta familj då?" "borde du inte planera din pension? Ställa dig i kö till ålderdomshemmet?"

Nu senast var det när Alina skickade ett sms och sa att min gamla klasskompis Anton var med på nyheterna. Anton var en av mina bästa vänner på gymnasiet. Han är en av de mest ärliga kompisar jag har haft, som sa åt mig att jag var dum i huvudet om jag var det, och sa åt mig att hålla käften om jag ältade samma saker om och om igen. Men han kunde aldrig vara irriterad på mig så länge, jag fick honom alltid att skratta tillslut. Jag kallade honom för storebror (han är 11 månader äldre än mig), och jag tror faktiskt en del trodde att vi var syskon.

Nu har jag dock inte träffat honom på många år. Jag kollade klippet och fick se... inte min kompis Anton utan en vuxen man! Han ser ut som Anton och han låter som Anton, men samtidigt en vuxen människa med ett riktigt jobb som vet precis vad han sysslar med. Vad händer!!?

Det värsta är att jag såg Anton på stan när vi var i Västerås på Elinas födelsedag. Men jag trodde ärligt talat inte att det var han, för jag såg på håll en vuxen man som såg ut som Anton. I min förvirrade 18-åriga hjärna så kunde jag verkligen inte koppla att det faktiskt kunde vara den 26-åriga versionen av honom.



Klicka för större bild

 Grejen är den att när man pratar med folk som är äldre så verkar det som att den här känslan inte går över, utan istället blir mer och mer tydlig ju äldre man blir. Som mamma (68 år) sa: "Hur tror du det känns för mig som ser någon kärring eller gammal gubbe och inser att det är en gammal klasskompis?"

Hur känner ni?