Den där sjukdomen alltså! När vi fick veta att hon hade lungcancer så var min första tanke "men om någon kommer klara det så är det ändå Eva!" En sådan livskraftig person med en så stor personlighet förknippar man inte med cancer och död. Jag kunde inte ens tänka mig att det skulle kunna sluta så illa.
Nu har har hon varit borta i över 3 år, och det kan jag heller inte förstå. Hennes döttrar och man har blivit tre år äldre utan henne. Så fruktansvärt orättvist att de inte fick ha henne kvar!!
Eva som jag kände henne var alltid glad och väldigt rolig. Om Wikenforsarna skulle komma så visste man att det blev kul och högt i tak. En Hallsta-tjej med en smålands hint i sin dialekt, efter att ha bott hela sitt vuxna liv i Bredaryd. Ett rödhårigt yrväder som tyckte det var kul att retas med sin storasyster, min mamma.
Efter att ha uppfostrat två glada tjejer så fick de i 40-års åldern en liten sladdis, min supercoola kusin Ellen. Vi är sladdisar båda två, och jag känner därför igen mig väldigt mycket i henne.
 |
| Kusinerna på min mammas sida, Ellen och jag i mitten på nedre raden De rödhåriga tjejerna är Evas äldre döttrar Karin och Monika |
Så grattis Eva, även om du inte finns med oss längre så är vi så många som önskar att du gjorde det! Jag kan fortfarande höra din röst när du skojar och skrattar, och jag ser dig i dina döttrar.
Vi ses igen!
No comments:
Post a Comment